Försöker bara ta mig upp.

Under en lång tid nu har jag mått väldigt dåligt. Dagarna har varit helt upp och ner och det känns som jag lever i en bubbla där nästan allting går emot mig. Det är svårt att förklara i ord för en annan person så den kan förstå hur jag mår. Tro mig jag har provat med psykologsamtal, pratat med folk på vårdcentralen, kuratorer osv. Men jag tycker inte det har hänt speciellt mycket mer än att jag har pratat och dom har lyssnat. Det kanske känns bra just för stunden att få prata med någon men så fort man lämnar rummet så finns det ju ändå med en. Det är inte direkt så man pratar med någon och att när man fått det man vill ha sagt så tänker man aldrig mer på det och det försvinner ur en föralltid. Därför har jag tröttnat på allt detta jävla snack om att .. Du kanske skulle gå och prata med någon?! Nej , jag är trött på att prata och trött på att inte förstå varför jag mår dåligt och är nere , gråter och är arg .. Någonting är fel och jag vet det. Jag vet vad som får mig att må dåligt och vad som får mig att må bra. Tror bara det finns tre personer i hela världen som förstår vad jag menar och hur jag känner mig. Ibland vill jag bara fly ifrån allting , fly ifrån mig själv. Bli någon annan, någon som är lycklig och glad. Gissar att alla har mått dåligt över någonting någongång. Men är det verkligen normalt att må som jag gör? .. Att inte klara av att gå till skolan, att vara trött på allt och alla, att ligga hemma i sängen med nerdragna persienner och inte vilja se eller träffa någon. Jag menar, jag vill inte vara såhär hela mitt liv. Jag kommer aldrig klara av att jobba på ett vanligt jobb med "riktiga människor" för dom skulle inte förstå? ..

Jag träffar nästan aldrig mina vänner längre. Innan var jag alltid med kompisar och hittade på saker. Det kan bero på att jag träffade min pojkvän och att vi umgås såpass mycket så att inte vännerna hinns med men så är det inte. Jag vill gärna umgås med mina vänner. Men så fort jag ska iväg och träffa dom tänker jag alltid, nej jag orkar inte. Bättre jag stannar hemma . Men faktum är att när jag väl träffar mina vänner har jag så fruktansvärt kul tillsammans med dom.

Hela grejen är den att jag vill veta varför jag mår som jag gör. Varför jag är ledsen och inte orkar ta mig till skolan. Det beror inte på lathet , att jag inte orkar fixa mig och att jag hellre vill sova. Det är absolut inte så det är. Och jag är liksom inte sjuk heller , det är någonting där emellan och jag vet fan inte vad det är.

Skillsmässan mellan mamma och pappa tog inte lika hårt på mig som på min syster. Med tanke på att jag och min pappa inte kom överrens över huvudtaget när han och mamma var tillsammans så önskade jag ibland att dom skulle skiljas och att jag bara kunde få bo hos mamma. När dom skiljde sig fick jag och pappa bättre kontakt igen. Därför valde mamma och pappa att vi skulle bo hos dom varannan vecka. Det kanske funkade till en början men det började bli mer och mer besvärligt och jag märkte att både mamma och amanda mådde dåligt av det. Mamma grät när hon lämnade oss hos pappa när vi skulle spendera en vecka där. Amanda mådde dåligt över att hon inte klarade av att ta bussen med tanke på att hon var rädd för att vara ensam med massa främlingar. Nu för tiden bor mamma bara några 100 meter ifrån pappa. Vi bor fortfarande varannan vecka vilket jag tycker är otroligt jobbigt. Det ständiga packandet och fram och tillbaka. Är man som jag vill man inte heller stå på morgonen och veta att just den tröjan jag vill ha på mig är hos pappa den veckan jag är hos mamma. Utan jag vill ha med mig alla kläder och allt mitt smink. Därför släpar jag och bär allt fram och tillbaka varje jävla vecka. Nu är jag fruktansvärt trött på detta och vill därför flytta till ett ställe. Jag vill helst bo hos mamma då jag tycker att jag får ta mer ansvar här , jag får göra mer saker och hon behandlar inte mig som om jag vore tio år fortfarande. Till skillnad ifrån pappa som inte kan särbehandla mig och amanda eftersom han tycker att det då uppstår konflikter. Och som ni alla säkert förstår är det inte kul att bli behandlad på samma sätt som min 3 år yngre syster. Jag är trots allt 18 år och klarar av att ta hand om mig själv. Jag behöver inte barnvakt för att jag inte vill åka med över helgen till varberg. Eftersom jag bestämmer själv om jag vill följa med eller inte eftersom jag är 18 år. Vilket han verkligen inte accepterat eller vill acceptera, vet inte riktigt . Han anser att jag inte är mogen nog att bo hemma själv med min pojkvän under en helg när inte han är hemma. Då han verkar tro att jag ska glömma stänga av plattorna efter jag lagat mat, stänga av min plattång så att huset brinner upp och inte hålla ordning efter mig. Vad jag vet har jag aldrig glömt min plattång på en enda gång, aldrig glömt av att stänga av en platta efter jag lagat mat och aldrig inte gjort iordning efter mig i köket efter jag lagat mat. Eller jo förresten det med att jag inte städat iordning efter mig hände några gånger för ett par årsen. Men efter det så har jag alltid sett till att det är fint och rent i köket efter jag lagat mat.

Sedan mamma flyttade ifrån pappa känner jag även att jag på något sätt blivit utbytt som hennes "roll" hemma. Alltså laga mat, diska, städa osv. Jag är väll inte direkt nöjd med att få skäll bara för jag inte skrivit en lista på vad alla i familjen ska äta under veckan .. Då jag tycker att alla kan vara med och bestämma vad vi ska äta. Det är inte direkt lätt att hitta på maträtter som passar till alla och som alla tycker om. Dels det och dels för att jag inte kan laga vad som helst. Och på något sätt verkar det vara jag som alltid ska laga maten nu för tiden .. vilket jag inte heller är direkt nöjd med. Jag anser ju att min 3 år yngre syster också är kapabel till att både komma på vad vi ska äta och laga maten? .. hon är ju trots allt 15? .. men det verkar inte som att det är ett alternativ för pappa utan det är bara jag, jag och jag. Men faktum är att jag är trött på att ägna tid åt att stå och laga mat när ingen uppskattar det. T.ex som att få en kommentar som denna när man stått och ansträngt sig och lagat mat åt hela familjen .
- Men linda , har du inte skrubbat potatisarna?
- jo ?
- men det är ju jätte tjockt skal på dom?
- Nej, och det är färskpotatis det ska vara skal?
- allting handlar om lathet du orkar inte ens stå och skrubba lite potatis.

. och det kommer ifrån pappa som legat på rygg på soffan under hela tiden och kollat på tv. Trots att han vet hur stressad jag är när jag står och försöker att inte bränna köttbullarna samtidigt som jag måste vispa om i såsen ( som jag dessutom inte är helt säker på hur man gör ) men tror ni han bryr sig ? Nej .. utan han har istället mage till att komma och klaga på maten. Jag är inte mamma . Det är inte så att jag ska behöva stå och skriva en lista på vad vi ska handla för en hel vecka , för jag vet inte vad alla gillar? För om jag väl gör det blir det ju bara klagomål i sista ändan endå? .. Så vad fan är det som säger att det är mitt uppdrag att skriva en lista på vad vi ska handla , göra maten, diska , städa när ingen fucking uppskattar det? ..

Jag är så jävla trött på skiten så det är fan inte sant. Jag tänker inte ta mer skit , jag tänker inte bara stå och ta emot en jävla massa skit och inte säga någonting.

Jag är ingen jävla sten man kan stå och sparka på hur länge som helst utan att det händer någonting. Jag är en MÄNNISKA som inte mår bra .. som har blivit nersparkad och allvarligt misshandlad av alla elaka kommentarer och ord. Det enda jag försöker just nu är att ta mig upp , att ta mig upp från marken där jag ligger just nu nedsparkad och svårt skadad. Klarar jag inte det, då finns det ingenting som stoppar mig ifrån att lämna allting och aldrig mer komma tillbaka.